Muihin harjoituksiin

Carl von Linnén kirje 1760-luvun lopusta

 

Min Käre Broder och Systrar

Svåger och Svägerska

Syskons barn och deras Män!

 

När jag nu sitter juldagen i min stillhet, kan jag inte lemna att tänka på den kära födelseorten.

 

Nescio, qua natale solum dulcedine cunctos

Ducit et immemores non sinit esse sui.[1]

 

Der jag lemnat så många, ja alla mine käre anhöriga, som der få lefva tillsammans uti förtrolig vänskap; då jag der emot här är peregrinus  in patria[2] och har ingen slägt eller anhörig, då alla mine collegæ äro befryndade. Gud har nådeligen gifvit mig min bergning på en främmad ort, sed nihil ab omni parte beatum.[3]

Då jag nu betraktar, huru otidigt arbete med många år gjort mig utmärglad, lutande och grå, finner jag nogsamt, hvad tiden lider och att jag aldrig mer får råka mine månge och käre anhörige, som allra mest går mig till sinnet; då Mine K. Syskon få råkas så ofta, de behaga sins emellan. I fån trösta hvar andra i motgången, fägnas åt hvar andras välstånd i medgången. Jag har ingen förtrolig, der all förtrolighet är landsflyktig; hvar complimenterar i medgången, skjuter på olycksvagnen i motgången. I fån en gång, trötte af verlden, samlas till Edra fäder och hvila Edra ben i Edra fäders graf, dit mina aldrig få komma. I fån uti Eder födelse ort bygga och bo och lefva med ett folk, som är uppfödt i sjelfva enfaldiga ärligheten; men jag stå alltid på vakt bland konster och afsigter. Jag glömmer aldrig Edra menlösa jullekar, men påminnes dagligen om den konstiga verldens ränker.

I fån under jultiden i menlöst förtroende språka och skämta tillsammans, då vi duka bord åt våra argaste rofdjur. Min hustru och familj resa till Fahlun vid nyårstiden, som är knappast 20 mil, att råka sine anhörige; jag sitter här allena, som ej orkar resa 50 mil till mine, men hvar måste vara nöjd med sin lott här i verlden. Gud gifve oss helsan, så hafva vi mer än Croesus, Salomon och Alexander Magnus, om vi det veta och förstå. Vi begynna nu alla Syskonen blifva åldriga. Jag är äldst. Åldren har mest brutit mig. Br. Samuel lärer än vara i sin bästa vigeur, men går nu först in i gubbåren. Bror Hök och Syster Anna Maria lära nog af år och bekymmer vara brutne. Stackars Syst. Sophia Juliana, som skall sitta som en ensam fogel på taket, sedan boet är borta. Vår söta sal. Emerentia slapp först denna besvärliga verldens bekymmersamma lefnad; Gud sjelf har varit hennes dotters förmyndare. Då vi nu snart allesammans skola bort, så låtom oss anstalta väl om våra barn, ty vi kunna sedan inte hjelpa dem. Våra föräldrars tårar för sina barn stego upp genom molnen och stannade inte förr, än de kommo för Guds ansigte, som såg der till och byggde deras barn hus. Den samme Guden blifver ock beständigt; lycklige våra barn, om Han täckes blifva deras förmyndare. Han allena bergar de fattigas barn, då de rikas oftast ej få en betta bröd att sticka i munnen.

Här uppe är en allmän klagan öfver svåra tider. Brukspatroner och bergsmän skria, så högt de kunna, att de förgås. De rike cedera bonis[4], så fort de hinna. Landtmannen jämrar sig, som förlidet år fick 54 dlr tunnan säd, nu 27, och ingen frå­gar efter säden. Crediten är förlorad och den ene kan ej hjelpa den andra; pg:rne tyckas vara försvunne; de fattige allena tyckas, de må lika.

En våtare höst hafva vi haft i år, än jag någonsin mins. Vinterrågen, som såddes bittida, är all bortrutten; de fattige, som ej hade utsäde förr, än de finga tröska, hafva sine åkrar i behåll och gröne.

Här talas och yrkas på riksdag, men ännu är den ej beslutad. Gud låte gå väl, när han sker; knappt sker han snart.

Deras Majestäter voro här vid Michaëlis, då jag åtnjöt vanlig nåd.

De studerandes antal aftager årligen ansenligen vid academierne; hafva tillförene varit för många prestämnen, så blifva säkert för få, om lika continuerar.

Alla mine ärlige, beskedlige och gode sockneboar helsas, men få lära vara öfrige, som minnas mig; jag tycker mig se en ny verld i Stenbrohult, och alla dem, jag kände i min ungdom, redan vara gångne till sängs. Så förändrar tiden allt och går som vågorne i vattnet, att man knappt finner der efter minsta spår. Vår tid är som säden på åkren, hon gror, växer upp, mognar, afskäres; annat år kommer annor säd af det förra årets växt.

Den Allsmägtige Guden välsigne på detta ingående året Bror Höök och Syster Anna Marias hus och familj, Syster Sophia Juliana och hennes barn och måg, Bror Samuel och dess Fru och barn, samt sal. Syster Emerentiæ Dotter och dess Herre och om flere af familjen finnas.

Hos dem alla anmälas min, min Hustrus och barns samt barnbarns kärliga affection och vi med förenad röst ropa välsignelse öfver Eder.

Gud afvärje i detta ingående år alla händelser, att, om vi ej få råkas, då må få med hugnad spörja hvar andras välstånd.

Jag lefver och dör.

 

Mine Käraste Syskons

ödmjuke och trogne tjenare

Carl v. Linne.

Upsala 1768 d. 1 Januari.

 

 

* * *

 

Viitteet
 

[1] Sitaatti roomalaiselta runoilijalta Ovidiukselta: En tiedä, miten synnyinmaa ihanuudellaan vetää kaikkia puoleensa eikä salli meidän jäädä sitä unohtaa

[2] Muukalainen isänmaassaan.

[3] Mutta mikään ei ole täysin onnellista.

[4] Joutuvat vararikkoon.

 

 

Carl von Linné veljelleen, Stenbrohultin kirkkoherra Samuel Linnæukselle. Julkaistu teoksessa Carl Ivar Ståhle & E. N. Tigerstedt, Sveriges litteratur, del III: Frihetstidens litteratur, utg. Lennart Breitholtz. Uppsala 1963, s. 111 - 113.

 

Kommentit tekstiin

Muihin harjoituksiin

Sanastoon

Etusivulle