Muihin harjoituksiin

Agneta Hornin päiväkirja 1645

Anno 1645 i ianuarie drog min morf[ar] til gränsen på traktaten emelan danemark och swerie. Män min morm[or] blef i stokholm kuar wänta, att min moster skulle kom vp ifrån danemark. Och i may droge wi til tydö och wore der in til agusti. Och när wi kome til stokholm, döde fru brita delagardi den 11 agusti, ty hon war reda sjuk, när wi kome til stokholm. Och kom och min morf[ar] ifrån gränsen sist i sama måna. I säptämer måna kom min morbror erik ifrån frånkerike. Och war iag myket gladh der åt, ty wi höle träflig myket af hwar anan. Och glädes wi båda af alt wårt hjärta, at wi finge se hwar anan mädh hälsan och lifwet. Och war han mig myket nytig på then tiden, efter jag för ingen anan tordes klaga min sårg än för honom. Så trösta han mig altidh och gaf mig godh rådh, hure iag skule bära mig åt, när thet kom alt för tiukt på mig, och badh migh, at iag skul göra, som iag altidh har gort: wara tålig och bida. "Gud skal wäl hjälpa dig." Män i ochtober måna kom min härf[ar] och styfm[or] ifrån thet danska kriget. Och åter til olyk gäste di i fru eba läyonhufws hus. Och strax som de kome hem, toge di mig ifrån min morm[or] och hem til sigh, thet iag den gången inte gorde gärna, efter di låge der i huset, thet iag wäl wiste skul bli mig til en hiärtans stor blåga och wedermöda, och i synderhet efter hon har nu emot al min wilia öfvertalt mig, somt mädh goda ordh och somt mädh onda påkat mig til at låfwa erik spare så half, efter iag inte tordes säya emot hene vtan måte hene til wilies skuta thet til min h[är] f[ar], at huadh han wile, thet måste iag wäl lära mig nöya mäd. Män iag sade inte, at iag wile läta mig nöya der mädh. Män thet war mig lel så kiärt som bara bitra döden. Och wile iag myket heler hafwa mist mit hufwet, än iag wile wigas wedh honom. Och när iag såg honom hos andra, som mit för mina ögon gorde gäk af honom, tänkte iag i mit sin: "Here gudh, hwadh skal du göra mädh den der hasenbärger." Så ledh war han for mina ögon. Och tordes lel intet en lång tid tala om thet. Män ala kunde wäl se at iag inte kune lida honom. Och myke gorde thet der til, at en såldat låg mig i sinet. Och thet som sedan brast vt och for hwar hiärtans tår, iag fälte den tiden för hans skul, de stå inte til at räkna. Och för ala de onda och förtreteliga ordh, iag ledh och hörde i di 2 århan både af den ena och den andra för hans skul, wore så odrägeliga, at iag inte i längden kunde draga dem vtan wile nu söka mädh första lägenhet, iag kunde, til at göra mig honom los, och på hwadh sär thet skede. Och rykte jag wäl, at jag inte gärna wile göra min h[är] f[ar] emot och säya näy. Män så tykte mig thet wara myke swårare och alt for odrägeliget til at binda mig wedh den iag inte kunde lida för min ögon och di gorde nar af för min ögon. Det förtröt mig, at iag i ala mina lifzdagar skule blifwa hos en sådan. Och tänkte: "Iu heler du wil han skal dö, ju längre får du behåla honom." Och kunde icke lida, at han skule tala åt mig, sedan han skule röra wedh mig, för än iag wiste honom dit han inte kune koma snart igen. Och sate jag mig nu i sinet, at ingen mäniska, hwem thet och vore, hwarken skule kuna låka heler trufwa migh där til. Ty min morf[ar] och morb[ror] de höle mig rygen fri. Ty de wile inte gärna, at thet skule ske. Och begynte iag nu til at taga til mädh åhran, ty iag war nu mina 16 åhr, at iag nu någet så när siälf kundh märka och döma, huru dan den kiärleken war, som kom af en hiärtelig oskrymtat kiärlek, heler om kiärleken war mera för andra orsaker. Ty iag war inte så enfaldig, at iag icke både kune se och wiste, at han mer älska migh der före, at han mente til at få pungen ful mädh mig och til at koma sig fram for min skul än för den stora kiärlek, den han drog til mig, som war tår och ringa nog, thet the hans och läte mig förstå, at när han skule få mig, så skule han lösa sin fas hus in. Der på iag swara: "Få först, flå sedan." Och sade fru eba en gång åt mig: "Du skal inte hafwa krusen, vtan han skal hafwe fatig iungfru, och du skal hiälpa en fatig kar i salen." Der på iag svara: "Näy min frumor, om han är aldrig så fatig och iag håler af honom, så går thet wäl til. Män iag är rädh, om han inte har siälf vtan skal lefwa af mina nåder, så gör thet sälan gåt, när hustru gör maner rik." Och sådana ordh förtröte mig myket. Efter iag des förvtan inte myke tykte om honom, så gorde alt sådant mig ändå galnare ledare wed honom, och i synderhet efter di wile biuda til at forst låka mig der til, och sedan, när thet inte tog lag, wile de trufva mig der til, thet iag int gärna lät göra, kosta mig huad thet kune, vtan rykte, thet gik mig siälf måst och närmast. Och när ala andra släpte och ginge der ifrån, så war iag lel bondin wedh sikan och blifwa der hos, antingen thet war ont heler går. Ty mig rykt, thet war inte hästebyte, vtan at jag wäl måte se mig före, hwem iag gofwe mig åt, och at thet måte vara den, mit sine och hans kune koma öfwer ens mädh. Och thet gorde inte denas sine och mit war som nat och dag. Och gaf min h[är] f[ar] mig ändå fiorton dagars tidh til at betänka mig. Emellertidh talte iag mädh min morb[ror], och han gaf mig det råde, at iag skule säya kort näy, så slap iag. Sedan ginge wi vp på slåtet til en dandz. Och skule han dandza. Så stule de bort hans swälzbalia, at han danza mädh bara värian. Och ala loge åt honom och sade åt mig: "Tu min rät goda wän, si huru di göra nar af din fästeman." Och thet fortröt mig, sa at iag har måst spruk, ty iag må bekänna, iag war en iungfru, som war tämelig stor i mit sine och dyr på mina warer, at then, som wile hafwa dem, han skule inte lära göra nar af sig. Och ifrån den dagen märkte han wäl, hwart thet wile, och i sama stunden, ty han kom och bödh mig i danz. Och iag wile inte gå mädh honom, vtan badh skam gå mädh honom, när han så läter göra nar af sig. Och om han kan lida thet, så ledh han wäl mera. Och war iagh inte sinat til at danza wedh en tåken, som han war. Der på han swara mig: "Iag tänker, i är galin." Och swara iag: "Thet är en af oss båda. Män gör er ingen sårg. I sko aldrig få den sårgan til at håla den galna." Och kom så en anan, then iag strax gik mädh. Och tänkte iag: "Om han äter däta i sig, så äter han wäl vp mer." Män han sade inte mer [än]: "Är thet waker, at i inte wile danza mädh mig?" Swara iag: "Äntelig skule iag dansa mädh er, iag såg ingen likare." Och dråningen sade: "Kuna i lida, at en anan dansar mädh er fästemö, och mädher wil hon inte danza?" Och han gik til min stufmor och fråga hene, om iag och war klok i afton heler hwru dan iag war. Män när wi droge hem om nata, begynte min mor til at beröma den andra, som iag danza mädh, tåken vaker kar thet var. Män iag märkte strax orådh, ty iag war dem för klok, at di inte kune lura vt mig, vtan hwadh iag tänkte, så teg iag. Män thet gik alt vt på at di skule höra, hwadh iag hölt af honom. Derfore swara iag: "Så hwit salt har iag sit för och gåt om och inte sit på thet. Och tale iag inte heler så myke mädh honom dena gången, at iag kan myke säya om honom." Män iag såg inte min fästeman i medlertidh. Män [efter] några dagar sade min s[tyf]m[or]: "Hwadh rykte i om den, i dansa mädh på slåtet? War han icke en waker kar?" Och iag swar: "Ia män, k[iäre] mor, han gik wäl til. Män har han warit en såldat, så wore han wäl til at behag. Män efter han inte är det, så achtar iag honom inte." Och hon swara mig: "Er fästerman är ingen såldat. Och i mån inte täncka til at få ta någen anan än honom. Och måste i slå såldaten vr ert hufwe, ty thet är fåfänga tanckar. Det blir inte af." Och iag swara: "Dher har ingen fäst oss båda." Och iag gik vt ifrån hene. Och när iag kom vt, sute pigerne och taltes wedh, at min h[är] f[ar] skul til tyslandh til armen, och sade åt mig: "Så få wi brölop, for än wi draga bort." Män iag sade: "Thet skal aldrig ske, vtan iag wil dra mädh min härf[ar] och se, hwar iag kan få migh en braf såldat på min arm." Och svar mig en gamal hustru, som war hos min mor: "Hwart sedan, hwar wila i göra af fästemanen, i hafwa hema. Mena i, at han så släper er." Der på iag swara: "Den ger iag fanen. Håken hin håle har fäst oss bådh. Och är ingen rem så hårt tilknyt oss emelan, at jag icke myke lät kan lösa vp dem. Ty iag tänker aldrig til at taga mig anan man än en sålda[t]." Och hon sade: "Iag skal klag på er for frun, om i tala tåke der. Mena i, at inta ala wet, at i görat for krusens skul? Och thet weta i aldrig går an." "Löp for hären mädh", sade iag, "och for hwem i wil. Så wist som gudh lefwer, så skal iag aldrig wigas wedh erik spare. Och wil iag heler döö. Män om thet blir mädh krusen heler en anan såldat, är thet lika och komer er inte wed. Män så myke som i wet, den andra wil iag inte hafwa. For iag wil inte hafwa någen, som läter göra nar af sig." Och kiäringan sprang strax vp och in til min stym[or] och sade: "Nu wi[l] jungfrun öfwergefwa erik spare och wil hafwa en såldat, hwar hon och tager honom." Och sade ala mina ol for min mor. Då swar min mor: "Ia tro i mig, at krusen liger hene i sine. Och nu, sedan hon hörde at han lefde, och kan ske di hafwa sig någet hemlig i melan, nu wil hon öfwergefwa den andra. Män thet går henne inte an, lika hwadh hon svär. Hwarken skal hon få öfwergefwa den her, heler skal få den andra." Män när min far kom hem, så sade hon strax för honom thet sama. Och så kom thet i liuse, thet iag i 2 åhr har dragits mädh. Män min h[är]far, när han fik veta thet, rykte han myket ila der om och hade gärna set, på hwadh maner han har kunat bringa mig der til, at iag wile betänka migh och säya iag. Bruka han för then skul både onda och goda ordh mädh migh. Män thet halp alt intet, ty iag wile inte. Kom så min här[far] til mig och fråga mig, om thet war sant at iag wile öfwergefwa honom. Och iag swarade: »Ia, iag kan nu inte längre dölia vtan måte bekäna saningen, at iag aldrig har haft i mit sine til at äga honom. Och thet iag härtil har måst lätit mig behaga, har iag måst gort af en barnlig rädhhoga, at iag inte har torts sakt fru eba läyonhufwt emot, ty hon har både öfwertalt och skrämt migh, at iag har bet hene swara, hwadh hon wile. Män nu, at iag komer til bätre förstånd och ser honom hos andra och thet isynderhet, at han läter göra nar af sigh", thet iag tyket skule wara alt för swårt för migh. Och bad iag min här far i al ödmiukhet wil for gudh skul hafwa mig förskont mädh honom. Iag wile som en ödmiuk dåter, thet iag och war skyldig til at göra, lyda min härf[ar], så länge iag lefwe. Män theta badz iag fore, at min härf[ar] wile lära mig råda, efter thet och gik mig måst och närmast an.

 

Jalosukuinen aatelisneito Agneta Horn kirjoitti omaelämäkertansa 17- tai 18-vuotiaana vuosina 1647 - 1648; nuori ikä heijastuu teoksen horjuvaan oikeinkirjoitusasuun ja kielioppiin. Teos Ur Beskrifningh öfwer min älända och myket wederwärtiga wandringestidh on julkaistu mm. G. Holmin editiona vuonna 1959.

 

Kommentteja

Muihin harjoituksiin

Sanastoon

Etusivulle