Muihin harjoituksiin

 

 

Runebergin Sommarnatten-runo

 

 

Alla oleva Suomen kansallisrunoilijan Johan Ludvig Runebergin (1804–1877) runo Sommarnatten muodostaa vanhahtavine kielimuotoineen hyvän johdannon ruotsin kielen vanhojen muotojen tuntemukseen, sillä se on nykyruotsia taitavan ymmärrettävissä. Toisaalta se sisältää myös paljon vanhemmilta kielikausilta periytyneitä piirteitä, joita tavataan mm. muissa tämän verkkoresurssin kielinäytteissä edettäessä kohti varhaisimpia kirjoituksia.

 

Lue runo lävitse ja kiinnitä sen pohjalta huomiota siihen, miten runon edustama kieli poikkesi nykyruotsista.

 

                         Sommarnatten

 

        Himmel, hvilken afton, hvilken färd!

        Ser du holmens lilla blomsterverld?

        Goda Nana, i dess lunder

        Sjunga fåglar qvällens under;

        Hvila rodden; låt oss vagga

        Dit i land.

        Solen ler ju än från kullen,

        Vikens bölja gungar jullen,

        Aftonvinden för vår flagga

        Mot dess strand.

        Hör du de susande alarnes ljud?

        Ser du de grönskande ängarnes skrud?  

        Njutom fröjden; snart har tiden

        Satt för njutningen en gräns;

        Nana, snart är kärlekens,

        Liksom sommarns stund förliden.

 

        Re'n bland löfven blickar torpet fram;

        Skynden, fläktar, fören dit vår stam!

        Ser du gubben, goda Nana,

        Re'n i dörrn vår kosa spana,

        Ser du flickan, hur den täcka

        Vinkar der?

        Med sin smultronkorg i handen

        Står hon leende på stranden,

        Glad att få åt Nana räcka

        Sina bär.

        Hulda, du tåras! hur helig, hur skön

        Är ej den hyllande kärlekens lön!

        Redan här som en engel buren,

        Njut din afundsvärda lott.

        0, hur säll är menskan blott

        Med sitt hjerta och naturen!

 

        Hvad ej praktens salar fostra opp:

        Lifvets fulla njutning, lifvets hopp,

        Växer utan ans och blommar

        Höst och vinter, vår och sommar

        I den fria bygdens runder,

        I dess tjäll.

        Ser du anden, som för stäfven

        Flyr med ungarne i säfven,

        Arm och blottad, och derunder

        Dock så säll.­

        Ej mot palatser, som skyarne nå,

        Bytte den irrande en af de små

        Ej för guld i råga bräddadt,

        Ej om tusen slott hon såg,

        Öfvergåfve hon sin våg,

        Och sitt bo, i vassen bäddadt.

 

        Qvållens blyga älskogsstjerna, du!

        Blicka vänligt på vår landning nu, --

        Jubla, lundens fågelskara!

        Låt er sång en brudsång vara,

        Som två trogna hjertan viger

        Inför er.

        Solen sjunker bakom bergen,

        Vesterns himmel mister färgen,

        Men din fårg, o Nana, stiger

        Mer och mer.

        Se'n må vi vända från färden igen,

        Morgonens stråle här finne oss än.

        Lätt är hem och vänner glömma,

        Flicka, i en älsklings famn;

        Här i dalens blomsterhamn

        Låt oss hvila ut och drömma.

 

Lähde: Johan Ludvig Runeberg, Samlade skrifter, band II. Örebro 1852, s. 234 - 236.

 

Muihin harjoituksiin

Sanastoon

Etusivulle